8 av 30 veckor avklarade
Jag vet inte om det beror på det faktum att jag knappt fått en minuts sömn inatt och hormonerna spritter runt otyglade i kroppen eller att ångest och ensamhet ligger tjock innuti min lägenhet varje gång nån går härifrån, men jag är helt tom i skallen och känner bara för att gråta. Åtta veckor har jag bott här och samtidigt som jag trivs så är jag redan så satans jädra trött på det, och nu ska jag bo här i tjugotvå veckor till.
Brittan säger det bra så jag plagierar henne:
I must confess that my loneliness is killing me now.
Om tjugotvå veckor efterlyser jag en sambo i fall jag blir kvar i detta land, för jag vägrar bo själv och jag vägrar flytta hem igen! Fan, tjugotvå veckor låter ju inte så jäkla mycket ändå... nu blir jag nästan lite framtidsstressad istället. Vad vill jag egentligen göra om tjugotvå veckor? Just idag är inte den bästa dagen att besvara den frågan.
Kvällen man går ut är alltid lika skitkul, men dagen efter är alltid precis lika skitdeprimerande. Hatar dagen efter-dagarna. Den här helgen är inget undantag. Kvällen förstördes inte ens av att jag fick en snus av Matthias och var tvungen att springa och spy två gånger. Men den här dagen förstördes så fort ytterdörren stängdes igen bakom mina nattliga gäster.
Det är tur att jag har lite planerat för dagen i alla fall, annars hade jag nog varit tvungen att lägg mig ner och dö littegranna. Snart ringer mamma och säger att hon ska börja med maten hos mormor, så då ska jag åka dit och äta, sen ska vi på bio kl. 18.00 och se "Snabba Cash". Sen blire färd hem till Krillehöla för att umgås med världens bästa lillebror som jag saknar som ett as!
Nej, nu får fan telefonjäveln ta och ringa!
