Jag ska bli livscoach!
När jag först läste om Livscoachakademins livscoachutbildning så skrek hela kroppen spontant jaaaa vad roligt, det här vill jag göra! Sedan kom alla tvivel; kostnaden, tiden, kursledaren, eller "själens krigare" som han kallar sig. Är det för mycket pengar att lägga ut på en utbildning? Är 10 månader för lång tid att investera i detta? Kommer det vara för flummigt och inte kännas seriöst nog?
Det hela var en chansning, men efter att ha velat fram och tillbaka och jämfört med andra liknande utbildningar så var det till slut ändå denna som kännas bäst i maggropen. Så jag körde på!
Under första kurstillfället som var nu i helgen så pratade själens krigare om just detta - att följa sin magkänsla, vad som egentligen hindrar en från att göra det man vill. Är det omgivningens förväntningar? Är det andra ursäkter, som tid eller ekonomi? Är jag rädd för förändringar? Rädd för att misslyckas? Ska jag verkligen? Vad ligger bakom tvivlet?
Så sa han något klokt som verkligen är så jäkla sant. Han sa att när någon kommer till en med sådana tvivel, så ska man ställa frågan: vad var din första spontana känsla inför detta? Där har du svaret. Min har jag ju redan avslöjat. Jag ville ju faktiskt detta. Sedan är allt i livet en chansning, precis som detta var.
Jag var rädd för att mötas av flummiga hippiekollektiv människor som ville meditera ihop med sina kor hela dagarna. Missförstå mig inte nu, jag tycker såna människor är jättehärliga, men skulle jag gå den här kursen så ville jag ha seriositet så att jag verkligen kunde känna att jag fick ut något av det.
Men lita på mig när jag säger att jag blev så fruktansvärt positivt överraskad. Efter den här helgen mår jag bättre än jag någonsin gjort innan! Alla som var där var precis som jag, och det var så underbart att möta en sån stor grupp människor som hade samma energinivå, positiva inställning till livet och som ville dela med sig av detta till andra. Gamla som unga, med alla möjliga bakgrunder, från alla möjliga håll i landet. Man kunde känna av energin i vartenda rum, även på toan, där tvålar som den här med positiva budskap underbart nog stod utplacerade:
Vi har diskuterat självkänsla, förändringar, livsfrågor, styrkor, svagheter, rädslor, arv från familj och omgivning, vem som styr våra liv, vad vi är tacksamma för, osv. Efter en intensiv men åh så insiktsfull helg så åkte jag ifrån kursgården med en sån harmonisk känsla i kroppen att jag inte kunde se några problem i hela världen. I alla fall inga jag behövde oroa mig för eller stressa över.
På fredagen innan jag åkte så hade jag ett stressat telefonsamtal med min pappa där jag blev väldigt grinig och röt åt honom utan att han förtjänade det. På söndagen ringde jag upp honom och bad om ursäkt för det och tackade honom istället för allt fint han gjort för mig, att han alltid funnits där, varit intresserad av mitt liv och alltid stöttat mina drömmar.
Min tanke i fredags var även att jag skulle blogga om helgen redan på söndag kväll. Men istället har jag bestämt mig för att välja bort den digitala världen och försöka leva mer i den verkliga världen. Jag ska bli mer närvarande i nuet. Jag behöver till exempel inte ta upp mobilen så fort jag får fem minuter över. Med andra ord tror jag även det kommer bli mycket mindre bloggande framöver. Eftersom jag fortfarande tycker det är kul så kommer jag ju fortsätta, men i den mån jag känner att jag hinner utefter mina prioriteringar för just den dagen. Inga mer stressade inlägg bara för att jag känner att jag måste eller har femton minuter över. Så länge det blir ett stressmoment så tänker jag stryka det helt ur min agenda för den dagen. Det gäller för allt. Simple as that.
Så nu mina vänner ska jag försöka leva kvar i den här stressfria harmonibubblan så gott det går och fortsätta inspirera andra - för jag ska bli livscoach!
