Blodpudding - ilurad socker hela min uppväxt?
Jag varnar redan nu för att några av mina följande inlägg kommer lägga mycket fokus på ämnet socker, eftersom jag precis läst på mycket om det som jag vill dela med mig av.
Till att börja med ska jag tipsa alla om en superbra och lättsam videoföreläsning med överläkaren Tore Persson med titeln "Den blöta sanningen". (Observera länk). Han tar upp så himla mycket bra saker om hela socker- och stärkelseindustrin, och vad socker gör med kroppen, på ett enkelt och förståligt sätt, och svarar lika rakt på sak på publikens frågor i slutet.
En sak han tar upp under sin föreläsning är bland annat en undersökning han gjorde 2006, hur en fredagsmeny såg ut för en "normal" 14 åring, i en "normal" svensk familj. Så här såg den ut:
Frukost:
En sak han tar upp under sin föreläsning är bland annat en undersökning han gjorde 2006, hur en fredagsmeny såg ut för en "normal" 14 åring, i en "normal" svensk familj. Så här såg den ut:
Frukost:
1 skål fruktfil med flingor
1 kopp o'boy
1 smörgås med ost på franska
1 glas juice
Mellanmål:
1 st kexchoklad (55 g)
Lunch:
1/2 skiva blodpudding med lingonsylt (antar att någon inte var så förtjust i blodpudding)
1 glas juice
Mellanmål:
1 pkt Mer päronjuice
1 st havreboll
Middag:
1 pizza
1 st läsk (50 cl)
Fredags"mys":
1 skål plockgodis
1 st apelsin läsk (50 cl)
Det här kändes träffande på en gång för mig. Hade jag ingått i den här undersökningen 2006, när jag var 16 år och precis hade börjat på gymnasiet, så hade min fredagsmeny inte sett så jätteannorlunda ut. Den här menyn innehåller då, förutom alla ingående kolhydrater, tillsatt socker motsvarande ca 125 st sockerbitar, dvs. ca 400-500 gram tillsatt raffinerat socker.
Vi vet att saker som vitt bröd, kexchoklad, Mer, o'boy, havreboll och plockgodis innehåller socker. Men så kanske det finns någon som tänker "blodpuddingen där i skolan var ju bra i alla fall", och så kanske man till och med tycker att det var synd att hon inte åt mer av det till lunch istället. Men var det verkligen det?
Jag led av järnbrist för några månader sedan, och då köpte jag på mig blodpuddding för glatta livet just för att öka järnmängden i kroppen. Jag var en sån där som åt... ja kanske lite mer än en halv skiva blodpudding i skolan, men inte mycket mer. Det smakade sådär tyckte jag då, men nu tyckte jag att det var fantastiskt. Det var ju en sensation av sötma som bildade en matorgasm i min mun. Inte var det så konstigt, för jag insåg ju att innehållsförteckningen listar både socker, vetemjöl och förtjockningsmedel. Så jag minskade ner på mitt intag och satsade på andra järnrika matalternativ och järntabletter istället, vilket fungerade superbra.
Vi vet att saker som vitt bröd, kexchoklad, Mer, o'boy, havreboll och plockgodis innehåller socker. Men så kanske det finns någon som tänker "blodpuddingen där i skolan var ju bra i alla fall", och så kanske man till och med tycker att det var synd att hon inte åt mer av det till lunch istället. Men var det verkligen det?
Jag led av järnbrist för några månader sedan, och då köpte jag på mig blodpuddding för glatta livet just för att öka järnmängden i kroppen. Jag var en sån där som åt... ja kanske lite mer än en halv skiva blodpudding i skolan, men inte mycket mer. Det smakade sådär tyckte jag då, men nu tyckte jag att det var fantastiskt. Det var ju en sensation av sötma som bildade en matorgasm i min mun. Inte var det så konstigt, för jag insåg ju att innehållsförteckningen listar både socker, vetemjöl och förtjockningsmedel. Så jag minskade ner på mitt intag och satsade på andra järnrika matalternativ och järntabletter istället, vilket fungerade superbra.
Jag minns inte vem det var som sa det till mig, mina föräldrar eller lärare, eller kanske alla vuxna, att blodpudding var jättebra och jag minsann skulle passa på att äta det när det erbjöds - vilket det kändes som att det gjorde ganska ofta? Är det bara jag som fick det intuttat i mig, eller kan ni som läser känna igen det här också?
