300 gram livsglädje

Tänk när man var 12 år och satt där i sitt barndomsrum med väggarna fulla av Westlife affischer och skrev i sin dagbok att "jag längtar tills jag blir 18 och blir kär och alla äventyr börjar." På den tiden då favoritfilmerna bestod av romantiska komedier som Bröllopsfixaren och American Sweethearts.

I lay my love on you, it's all I wanna do.
We've got a little world of our own.
Somebody needs you like never before. Somebody wants your love, so baby open the door.
It's every little thing you do that makes me fall in love with you.

Klart man förstod vad texten handla om på den tiden. Men texterna förändras liksom när man blir kär. Då FÖRSTÅR man dom verkligen. Ordet kliché får en helt annan innebörd. Sen när man inser att ens kärlek inte längre är besvarad så börjar man även förstå resten av låtarna:

So take a look at me now. There's just an empty space. There's nothing left here to remind me, just the memory of your face.
Soledad. It's a keeping for the lonely since the day that you were gone. Why did you leave me. Soledad.

Tänk om man visste det när man var 12 år. Då var allt minsann hakuna matata. Jävla Timon och Pumba. Man ska inte låta sina barn se på lyckliga Disneyfilmer. Tänk vilken falsk världsbild man ger ungarna. Pocahontas på sin höjd kommer mina barn få se, där får de i alla fall inte varandra i slutet.

Varför inte slänga in lite It's hurts with every heartbeat eller It must have been love också?

KLYSCHA, KLYSCHA, KLYSCHA, och jag som hatar klyschor...