14 timmars stolthet och kärlek
Kl 11.00 började förberedelserna med flaket. Det här var fjärde gången jag medverkat i Pride paraden på ett eller annat sätt. Första gången gick jag bara med som en glad, nyligen upplyst bisexuell tonåring, men de senaste två åren har jag jobbat som videovolontär och sprungit runt och filmat alltihop.
I år jobbade jag med ett event för 7 Eleven och fick för första gången åka flak hela sträckan. Så under fyra fartfyllda timmar dansade jag mig från Mariatorget till Östermalms IP på ett lastbilsflak och fyllde på mina kollegors korgar med specialtryckt Pride-Plopp, som de delade ut till publiken.
Det kändes lite omoraliskt att dela ut säkert flera tusen chokladbitar, efter allt jag läst om socker och dess påverkan. Men va fan, det är fest och människor blir glada! Hur glada hade de blivit för lite lök eller apelsiner liksom? Så ibland får man ge människorna vad människorna vill ha! Sen får man väga upp det med att sprida kunskap i efterhand.
Ska erkänna att det slank ner lite plopp även i min mage under dagen. Blev mycket småätande och ingen riktig måltid under hela dagen, som det lät kan bli vid såna här tillfällen - vilket min mage hatar mig för nu. Det är det jobbiga, men också något av det enda negativa med att jobba med event. Annars älskar jag det!
Jag märkte även under dagen att min kropp inte riktigt är van vid den där sockerchocken längre, för jag började rätt så snabbt att må ganska illa. Så det blev långt ifrån en bra kosthållning idag, men var ändå skönt att inse att jag lyckats avvänja kroppen så pass mycket att den reagerar negativt på för mycket socker!
Vi hade plopp, vi hade ballonger, vi hade regnbågsfärgade flaggor. Vi hade trumslagare, sambadansare, lyckliga människor och Peter Siepen i DJ båset. Det var fyra färgsprakande och euforiska timmar, tillsammans med det stora publikhavet som klappade och dansade med, ända fram till Pride Park, där jag och Sara fortsatte dela ut plopp, snackade med folk och höll rent och snyggt på 7 Elevens eventyta i ytterligare 9 timmar, fram till 01.00 på natten när parken stängde.
Det är många som debatterar om att Pride paraden är som ett skämt mot oss själva och andra hbtq personer. Att det är ironiskt att ha en stor färgsprakande, galen parad av det slaget om man vill få folk att tänka att det inte är en big deal att vara homo, bi, transperson. Jag förstår deras argument, men samtidigt tycker jag att de har helt fel. De som är anti är redan anti, och de som är stöttande är redan stöttande - jag tror inte en parad genom centrala Stockholm en gång om året påverkar dessa sidor avsevärt mycket. Däremot får vi som deltar en jävligt kul dag, där vi bara festar, firar och låter våra endorfiner kicka högre än Alperna och Mount Everest tillsammans.
"Om ni nu inte vill att folk ska gör en big deal av att ni är homosexuella, varför ska ni envisas med att vara så stolta över det?"
Är det en big deal att vara AIK:are? Nej, men de som är det är många gånger jävligt stolta över det, och när AIK spelar är det ramsor, det är kepsar, halsdukar, tröjor, skrik, rop och jubel. Det händer dessutom betydligt oftare än en gång om året. So what's the differens?
