14åriga stalkers?
När One Direction landade på Arlanda för några veckor sen så föll tonårstjejerna ihop på marken och grät hysteriskt i 20 minuter, och skrek att livet var så orättvist för att de inte fick chansen att ta en bild med sina idoler.
Igår var terminalen återigen fylld av förväntansfulla småtjejer med både filmkameror och mobilkameror i högsta hugg. Jag förstod ganska snabbt vad som var på gång. Så jag gick fram och frågade några av tjejerna vilka det var de väntade på, och fick svaret:
"Ett svenskt pojkband, The Fooo heter dom, med tre O."
Hon fatta nog ganska snabbt att jag inte var målgruppen och alltså aldrig ens skulle ha hört talas om dom. En komplimang må jag säga.
Nog för att jag tänker många gånger "när blev jag så stor?", men jag kan inte på nåt sätt relatera till de där 14åringarna längre. Eller just det beteendet kan jag faktiskt inte relatera till alls. Visst har man haft sin pojkbandsälskande period under sin tidiga ungdom. För mig var det Westlife som spelades sönder i högtalarna.
"Har ni åkt hit bara för det här?" Frågade jag tjejerna.
"Jaaa", svarade dom med stora leenden och glittrande ögon.
Oh my... Inte ens 14åriga Elinor hade tänkt tanken att göra en sådan grej. På sin höjd gå på en konsert. 12åriga Elinor kanske hade vågat köpa en bandtröja också, men 14åriga Elinor hade skämts om hon gjort det.
Att vara så fanatisk och passionerad över någonting är något jag tycker är en härlig egenskap. Men på något sätt blir det nästan lite läskigt när det handlar om andra människor. Det blir lite samma typ av passion som en stalker har.
Nu kanske 14åriga tjejer känns ganska harmlösa, men tänk ett gäng vuxna män i samma situation. Som offentlig person skulle jag känna mig rätt så obekväm om de mötte upp mig på flygplatsen och tapetserade sina rum med bilder på mig. Som taget ur en Beck film innan någon blir kidnappad.
Nu som sagt så utgör väl kanske inte 14åriga tjejer något hot på samma sätt, utan i det här fallet är de nog mer en skada för sig själva. Om de nu börjar må så psykiskt dåligt av att inte få ta en bild med någon så att de faller ihop på marken och gråter och skriker hysteriskt. Men om det är deras största problem i livet just då så kanske man snarare ska vara glad för deras skull?
Jag fattar verkligen inte heller. Tycker det är lite äckligt att man kan bli så besatt ut av andra människor. Men dom säger ju att tjejer blir så från Barbie och Ken åldern. Alla vill vara Barbie..typ iaf men deffentivt (orkar inte stava rätt) alla vill ha Ken som pojkvän. Ken är den perfekta pojkvännen. Dessa pojkpopstjärnor utger sig för att vara Ken-idealet och därför blir dessa tjejer som besatta av dessa killar. För ingen annanstans kan de ens hitta i närheten av en kille i skolan som är perfekt. Åh andra sidan kan jag nästan förstå dom när jag tänker efter hur otroligt barnsliga killarna var under hela skolgången. Hade jag varit lite mer intresserad av killar då kanske jag också hade varit besatt.
URL: http://wonderfulife.blogg.se