Telefonsamtalet man borde vilja ha...
Idag fick jag ett samtal som jag fruktat för i en veckas tid. Ett samtal som de flesta nog skulle vänta entusiastiskt på och hoppa av glädje när det kom.
Jag var på anställningsintervju förra veckan, för ett jobb jag trodde att jag ville ha. Men efter att ha varit där så kändes det inte alls lika 100 i magen längre. Jag är en person som går mycket på magkänsla, så om nåt inte känns helt 100 så måste jag känna efter hur mycket det känns, 20, 55, 70, 93? Är det för att det inte är rätt, eller bara rädsla som drar ner det? För några år sedan var det mycket rädsla som brukade spöka, men ju mer jag utvecklats genom åren, ju mer har den där rädslan försvunnit. Så nu kan jag lita ännu mer på magkänslan än jag kunde göra innan.
Under min uppväxt var jag ganska blyg och tog inte för mig så mycket i sociala situationer. Jag har alltid älskat att testa och uppleva nya saker, men det har varit med den där skräckblandade förtjusningen. Idag är jag inte alls den där blyga tjejen längre, vilket är en utveckling jag är mycket stolt över att ha gått igenom. Mycket tack vare mina två år på Entreprenörskolan i Leksand, där vi hade lektioner i bland annat ledarskap, projektledning och retorik. Som upplevelseentreprenörer stod vi dessutom mycket på scen. Jag hade underbara mentorer och en ännu mer underbar klass. Idag finns inte utbildningen kvar, och även själva skolan ligger i ett krisigt läge. Vilket är väldigt synd, men jag är glad att jag hann få ta del av den sista avgångsklassen.
Utbildningen var ju inriktad på event, upplevelser och projektledning. Något jag vill jobba vidare med.
Så när jag satt på anställningsintervjun i förra veckan så babblade jag på om hur jag ville driva olika kulturprojekt, vilket var en del av jobbet. Men den största delen var också att vara fritidsledare, något jag skulle se som en rolig utmaning till en början, men sedan nog skulle tröttna på väldigt snabbt om det inte blev mycket evenemang och projekt vid sidan om. (Vilket var nåt de sakna i dagsläget, men ville ha mer fokus på). Jag var ärlig med hur jag kände, och därför trodde jag nästan inte att de skulle välja mig i slutändan. Men så kom som sagt samtalet idag.
Det är alltid jobbigt att tacka nej till jobb, även om man kommit fram till att det känns rätt. Jag hoppades att de skulle säga att de valt nån annan, så att jag skulle slippa säga det själv. Men samtidigt är det ju en stor komplimang att de väljer mig bland alla hundratals sökande, så jag är smickrad och tacksam. Men jag känner att min väg finns någon annanstans.
Jag har alltid känt att jag inte kan ta vilket jobb som helst, så "give me money and I'll do shit for you" funkar inte för mig. Jag är inte lika kräsen som den där blyga tjejen för några år sedan, men jag känner att jobbet måste ge mig nåt. Trivs jag inte så funkar det helt enkelt inte.
Flygbussarna är inte världens häftigaste arbetsplats till exempel, men man träffar mycket människor, man får träna på sin engelska, jobba ute i friska luften och dessutom har jag många fantastiska kollegor som jag trivs jättebra ihop med. Så det är inte svårt att ha ett leende på läpparna om dagarna. Ihop med eventjobben och filmandet så blir det hela en bra kombination i nuläget.
