Kära 18-åriga Elinor...
När man ser sig själv i spegeln varje dag så är det svårt att se vilka förändringar som sker med kroppen när man hela tiden arbetar på den.
Vågen är ett dåligt måttband, och ett måttband kan också vara ett dåligt måttband i vissa fall, eftersom en del av fettet ersätts med muskler, och musklerna dessutom väger mer än fettet.
Jag väger mig ibland bara för att jag tycker det är intressant att veta vad jag väger, inte för att jag räknar varje litet 0,1 kilos förändring. Måttband har jag också dragit till med någon gång för skojs skull, men inte dokumenterat vilka siffror som nåt runt midjan eller stussen. Det är inte viktigt. Jag märker ju att jag tappar byxorna, att trosorna hänger som en blöja och att bh:n är mer luftig. Det är mitt måttband!
Men det roligaste och mest effektiva enligt mig är att jämföra bilder på sig själv. Jag önskar jag hade tagit mer bilder på mig själv i början när jag drog igång, men ärligt talat så gjorde jag nog inte det just för att jag inte ens kunde föreställa mig själv med de resultat jag nu har lyckats uppnå. Jag har levt mina senare tonår och vuxna liv med en sorts spegelbild som inte förändrats särskilt mycket, förutom några piercingbyten, nya tatueringar och olika hårfärger. Men kärlekshandtagen har varit ungefär där de varit, och jag har ju alltid varit den i kompisgänget med de stora brösten. (Som jag under en period på gymnasiet virade bandage runt varje morgon för att jag egentligen önskade att de vore små).
Jag fortsätter att vara stolt över mig själv och min utveckling, och kan med största lycka säga att jag ser såna häftiga resultat av allt jag gör. Det bästa av allt är att jag inte gör det för någon annan än mig själv. Jag gör det för 18-åriga Elinor som bandagerade brösten varje morgon.
Kära 18-åriga Elinor, titta så långt du kan komma på bara två månader:
